Betyg: 2/6
Genre: Science fiction
Premiär: 2015
Antal säsonger: 1
Tjänst: Netflix
Syskonen Wachowskis tv-projekt sjunker som en sten. Sense8, som har premiär den 5 juni, är inte Netflix nästa succé.
Netflix fick en fantastiskt bra start med sina egenproducerade tv-serier. House of Cards hyllades av allt från politiker till skådespelare som alla förklarade sin brinnande kärlek för Frank Underwood som med list och hänsynslöshet slaktade sina politiska motståndare. Då kvinnofängelset Litchfield öppnade portarna till intriger och skratt i Orange is the New Black möttes den serien med lika stor entusiasm – och för en kort stund såg det ut som om streamingtjänsten förfogade över gyllene nycklar som kunde öppna dörrarna på vid gavel till det nya underhållningslandskapet.
Sedan dess har det dock handlat om en blandning av ”hit and miss”. Marco Polo, som var en ett uppenbart försök att skapa ett slags österländsk Game of Thrones, var tunn och ytlig underhållning. Hemlock Grove var en stilstudie i tristess. Och nu kan vi lägga Sense8 till högen av halvhjärtade försök. Syskonen Wachowski levererar ett riktigt magplask, en sorts Cloud Atlas i serieformat som på många sätt bekräftar att deras första Matrix-film var karriärens höjdpunkt och att hantverket inte varit detsamma sedan dess.
I Sense8 följer vi åtta personer från vitt skilda delar av världen. Allt från en populär mexikansk skådespelare till en fattig nigerian till en depressiv engelsman. De är alla mentalt och känslomässigt bundna till varandra eftersom en mystisk kvinna – under omständigheter som vi naturligtvis inte förstår – har överfört sina sinnen och förmågor till ett antal personer.
Det nya bandet mellan dem betyder att om en person är på en fest med hög musik kan en annan få sin nattsömn förstörd när basen pumpar på hög volym – trots att det sker på en helt annan kontinent. De kan också kommunicera med varandra och låna varandras förmågor och egenskaper. Men varför just dessa personer? Och vad kan deras förmågor användas till? Det är de frågorna som de söker svaren på samtidigt som de flyr från en organisation som försöker döda dem.
Idéen är att berätta och leverera flera historier, där alla skulle kunna stå ensamma för sig, men det lyckas inte på något sätt. Det ligger ett underligt såpaaktigt sken över sättet att berätta, där de första minuterna ägnas åt mysteriet men där man sedan kastar sig ut i Lost-liknande karaktärsberättelser. Det i sig är inte fel, men där Lost skapade en spännande grupp av överlevare, är Sense8-gänget idéfattigt och schablonmässigt. Ryssen är självfallet kriminell och har kopplingar till maffian, sydkoreanen bemästrar kampsport medan manliga amerikaner naturligtvis är hederliga polismän. Skaka på påsen, vänner. Om du kan komma på en riktig klichékaraktär så återfinns den på ett eller annat sätt i Sense8.
Ta exempelvis homosexuella Nomi (Jamie Clayton), som aldrig fått stöd för sin sexualitet av sin kontrollerande mor, eller polismannen Will (Brian J Smith), vars idealistiska förhållningssätt väcker irritation hos kollegerna, men i slutändan räddar liv. Och denna brist på kreativitet sipprar också över i dialogen, som framstår som klumpig och fantasilös. Som när det lesbiska paret utan förvarning börjar prata om Nomis kriminella förflutna bara för att man vill kunna trycka in en flashback-scen. Forcerat och oskönt.
Långsamt och ointressant
Sense8 har också svårt med det berättelsens rytm. Med en historia som är utspridd över Chicago, London, Berlin, Seoul, Reykjavik, Mexiko, Nairobi och Mumbai blir det helt enkelt för många kvadratkilometer att täcka. Precis som i Cloud Atlas slutar det med att berättelsen bryts på mitten. Det hela kryper sakta fram mot en upplösning. Kanske borde Wachowski-syskonen bara stå för den underliggande mytologin och i övrigt låta folk med mer tv-erfarenhet sköta dialog och karaktärsbyggande.
Att merparten av skådespelarna inte känner sig komfortabla i sina roller gör det hela till en ännu större pina. Naveen Andrews, som egentligen bara valt kritiserade tv-projekt sedan fenomenet Lost, har en av de bärande rollerna och är en stor besvikelse. Sense8 blir inte Netflix tredje stora tittarframgång (möjligen fjärde om vi också räknar in Daredevil) och namnet Wachowski börjar tappa sin glans allt eftersom åren går.
Mads Oddershede
