Betyg: 5/6
Genre: Drama
Premiär: 2014
Antal säsonger: 2
Tjänst: HBO Nordic
Designstudion Antibody satte ribban högt förra året då de inspirerades av fotografen Richard Misrachs landskapsbilder och smälte samman dem med vackra dubbelexponeringar och sedan lät den alternativa countryduon The Handsome Family stå för ledmotivet. Det var en formgrepp som befäste True Detectives kultstatus som en gåtfull och genomtänkt Louisiana-kriminalhistoria, men det var också ett konstnärligt genidrag som är svårt att upprepa.
Det märks under inledningen av årets säsong av Nic Pizzolattos antologi. Uttrycket är mörkare, dubbelexponeringarna mer dämpade och gitarren har ersatts med en pumpande elbas och en dunkel, närmast reciterande röst – men utan samma eleganta eller lockande mystik som i säsong ett. Den två minuter långa vinjetten fungerar dock bra som en blodröd tråd till ytterligare en säsong av en välskriven och driven kriminalhistoria. På den punkten är lyckligtvis True Detective fortsatt oerhört ambitiös.
Försupen och våldsam
Premiäravsnittet, The Western Book of the Head, skiner av det soliga Kalifornien, där Ray Velcoro (Colin Farrell), en utbränd, frånskild och försupen polis, lämnar av sonen på skolan och ger honom ett peptalk om att inte låta mobbarna komma åt honom. Sonen är överviktig. Ray är våldsam och bär på ett pyrande raseri över sitt havererade äktenskap och de ständiga boxningsmatcherna med ex-hustrun och hennes nya man. Vreden får han utlopp för när han slår en av mobbarnas föräldrar – med ett knogjärn.
I en annan del av Los Angeles utkanter gör Ani Bezzirades (Rachel McAdams) sig klar inför dagens tjänstgörande som polischef. Den stenhårda kvinnan ger inte mycket för känslor och omger sig mer eller mindre bara av stridsvapen och pistoler. Som dotter till en sinnessjuk far, spelad av David Morse, har omsorgen varit begränsad. Det ger sig uttryck i ett något distanserat förhållande till män och ett totalt fokus på arbetet som polis.
Krigsveteran plågad av det förflutna
Samtidigt patrullerar Paul Woodrugh (Taylor Kitsch) på de kaliforniska vägarna på sin polismotorcykel. Som krigsveteran plågas han av sitt förflutna, något som gör honom oförmögen att övernatta hos sin flickvän eller att över huvud taget slå sig ned. Och det blir inte bättre då han misstänks för att ha låtit en känd brottsling suga av honom. Han stängs av medan en internutredning undersöker saken.
De tre – mycket olika poliserna – tvingas samarbeta i en särskild arbetsgrupp, då en rik entreprenör, Benjamin Caspere, hittas mördad och övergiven på en rastplats. Caspere har haft fingrarna djupt i fickorna på ett antal mer eller mindre skumma affärsmän, däribland Frank Semyon (Vince Vaughn). Semyon försöker lägga sin karriär inom den organiserade brottsligheten bakom sig genom att investera i ett helt nytt transportsystem. Problemet är bara att investeringen aldrig blir godkänd av parterna bakom bygget och att alla miljonerna är på väg att gå upp i rök.
Mer personskildring än mordgåta
Där den första säsongens centrala tema var lögner, både de som vi delger andra och de som vi intalar oss själva, är den andra säsongen fokuserad på de val som gjorts och de konsekvenser som de valen för med sig. Nic Pizzolatto är återigen mer upptagen av sina karaktärers resa än själva mordmysteriet. Var du en av dem som blev lite snopen när Rust och Marty äntligen nådde fram till den ockulta mördarens grotta är det ingen idé att ägna tid åt denna historia. True Detective är fortfarande mer personskildring än mordgåta, mer en utforskning av känsloliv än av berättelsen.
Med fyra huvudpersoner finns det betydligt fler perspektiv och små historier att dyka ned i. Ray, som uppenbarligen försöker dricka och röka ihjäl sig, slits mellan sitt polisarbete och sin lojalitet till Semyon, som för länge sedan gav Ray möjlighet att hämnas på den man som överföll hans hustru. Detsamma gäller Paul, som inte bara har vänt hem från kriget med ärr i själen men som också upptäckt något om sin sexualitet som han har svårt att förlika sig med. Och Bezzirades är mer tillgänglig, men inte färdig med vare sig sin far eller sin uppväxt.
Om Nic Pizzolatto lyckas samla ihop alla trådarna i denna historia är svårt att utvärdera med bara tre avsnitt tillgängliga, men Stream är tills vidare mycket nöjd med underhållningen.
Thomas Tanggaard
