Titel: Westworld
Genre: Sci fi
Premiär: 2016-10-03
Tjänst: HBO Nordic
Betyg: 4,5
Kraftigt försenad är storsatsningen Westworld äntligen redo att visas för världen. Det här är sci fi-serien som ska rädda HBO när Game of Thrones går mot sitt slut och som marknadsförts som the next big thing i tv-världen. Kan Westworld bli den game changer många förväntar sig? Det är svårt att självsäkert dra den typen av slutsatser fyra avsnitt in i serien, men helt klart är att det finns potential. Stor potential. För i en tid när dramaserierna har haft svårt att leverera, är det här den mest intressanta nya serien på väldigt länge. En tankeväckande och väl utmejslad historia som ställer existentiella frågor paketerat i en episkt vacker filmad miljö.
Skaparna, makarna Jonathan Nolan (Person of Interest) och Lisa Joy (Pushing Daisies), har med stöd av superproducenten JJ Abrams utgått från filmkultklassikern med samma titel från 1973 när de byggt sin mångfacetterade historia. Serien utspelar sig på en temapark ute i öknen där vuxna betalar dyra pengar för att leva ut sina mest extrema fantasier i traditionell westernmiljö samtidigt som de gräver djupare i, eller i vissa fall flyr undan, sina egna identiteter. Vi befinner oss i en nära framtid då teknologin kring artificiell intelligens har kommit så långt att parken kan befolkas av androider som är så människolika att det är närapå omöjligt att skilja människor och robotar åt.
Premiäravsnittet öppnar med en sekvens som sätter tonen för hela serien. Kameran zoomar in androiden Dolores som sitter stelt och uttryckslöst på en stol i ett mörkt, futuristiskt rum. När hon är ”online” igen får Dolores frågan om hon någonsin ifrågasatt sin verklighet. Det är oerhört snyggt filmat och dialogen ger uttryck för en ambivalens och dubbeltydighet som fortsätter att gå som en röd tråd genom historien. Vad är en människa? Vad är en robot? När övergår det ena till det andra? Vem är god? Vem är ond? Vem bestämmer egentligen över vem? Vad händer om tekniken inte fungerar? För självklart är det snart något som går fel.
Evan Rachel Wood är strålande som Dolores, ranchägarens dotter som ser det goda i alla människor. Liksom Thandie Newton, som spelar bordellmamman Maeve, går hon oerhört skickligt ut och in mellan människa och robot. Fyra avsnitt in är det dessa två man bryr sig mest om. När de börjar ”glitcha” och agera rebelliskt är det en storyline som innehåller flera lager och som känns väldigt mänsklig trots att båda två är androider. Två nordiska skådespelare, danskan Sidse Babett Knudsen och norskan Ingrid Bolsø Berdal, ingår också i ensemblen. Sidse Babett Knudsen, känd från Borgen, har den större rollen. Hon spelar Theresa Cullen, en av de ansvariga på temaparken som brottas med moraliska dilemman.
De manliga skådespelarna är också väl castade. Sir Anthony Hopkins har ingen stor roll, men när han, som temaparkens master mind dr Robert Ford, för sina resonemang kring mänsklighet och perfektion så fyller han ut varje scen. Den vanligtvis skicklige Ed Harris har en klichébetonad roll som den mystiske mannen i svart. Temaparken i Westworld är lite som en rollspelsvariant av de populäraste dataspelen. Harris namnlösa karaktär är så här långt spelets själlösa, endimensionella monster, och i den här versionen den vita priviligierade mannen personifierad, som mördar och våldtar utan att ägna offret en tanke. Förhoppningsvis får vi veta mer om honom längre fram.
Det vore heller inte HBO om Westworld inte innehöll ett överskott av sex och våld, och eftersom westernparken är en mycket manlig värld är det också mycket sexualiserat våld mot kvinnor. Mer än nödvändigt? Kanske. Själv tycker jag att serien balanserar på gränsen, och ibland går över den. Samtidigt så berättas historien på ett sätt så att man förstår varför scenerna finns där. Och det är meningen att man ska känna obehag över vad vi som människor är kapabla till. Skaparna går till och med så långt som att, inom ramen för historien, låta författarna och producenterna för temaparken dissekera besökarnas fascination för underhållningsvåld.
Westworld ger en cinematografisk känsla. Ibland känns det mer som att titta på film än på tv. Det har inte sparats in på något. Scenerna utomhus är tagna med den mäktiga Mojave-öknen som bakgrund. Men framför allt är det en mångbottnad och smart berättad historia. Serien startar långsamt och det tar ett tag innan man vant sig vid det återupprepande meta-upplägget, men sakta men säkert dras man in en fascinerande värld. Efter fyra avsnitt känns det dock som om vi fortfarande bara är i början av historien. Vad som händer sedan avgör om Westworld blir den stora framgång som HBO hoppas på.
Mona Johansson
