Diana Gabaldons romantiska bokserie får chansen som storslagen tv-serie och det kan inte sluta annat än som en hit hos de tv-tittare som hungrar efter kärlekshistorier.
Året är 1945. Claire Randall (Caitriona Balfe) arbetar som fältsjuksköterska på en obestämd plats i Frankrike då nyheten kommer in: Tyskland har kapitulerat och de allierade trupperna har vunnit andra världskriget. Månaderna efter kriget använder Claire åt att försöka att hitta tillbaka till sin make, Frank; en historieintresserad och ganska tillbakadragen akademiker som har varit stationerad långt från Claire och av allt att döma sett mycket av krigets fasor.
I ett försök att blåsa liv i sitt äktenskap åker de till Skottland, där de tar in på en lokalt värdshus i den pittoreska kullerstensbelagda staden Inverness. Frank är upptagen av släktforskning, Claire av botanik och tillsammans drar de ut på de skotska höglandet för att uppleva historiens vingslag och områdets svindlande landskap. Och det är på en av dessa turer som Claire hamnar vid den gamla stencirkeln Craigh na Dun: en märklig plats som helt oväntat för henne tillbaka till år 1743, där skotska rebeller slåss mot de engelska rödrockarna.
Outlander, som är hämtad från Diana Gabaldons romantiska och historiska romaner, har under lång tid tagit de kvinnliga bokläsarna med storm och det vore konstigt om inte tv-serien – som är vanvettigt vackert filmad satt till makalös musik av självaste Bear McCreary och bearbetad till tv-formatet av Ronald D Mooore – inte blir nästa stora tv-händelse. Outlander har nämligen i de inledande avsnitten hittat balansen mellan blödande romantik, tidsresor, historia och för det mesta välutvecklade karaktärer.
Vidunderlig och märkvärdig tidsresa
Tv-serien använder premiäravsnittet åt att skapa rätt atmosfär. Då Claire, efter att ha besökt den gamla borgen, läst på om ställets historia och lyssnat på sin allvetande make, plötsligt transporteras tillbaka i tiden är det precis så vidunderligt och märkvärdigt som det bör vara. Hon stöter snabbt på Franks förfader, en tyrannisk och maktgalen kapten i det engelska dragonregementet, som försöker våldta henne innan han blir övermannad av en skotte. Härifrån transporteras Claire till slottet Leorch där hon snart kommer nära in på livet på den unge och tjusige Jamie Fraser, modigt spelad av Sam Heughan – och självklart är det kärlek i luften.
För romantiker och drömmare är scenerna mellan Randall och Fraser närmaste magiska. Några ord, försiktiga leenden och senare också beröringar blir starten på ett stormigt förhållande mellan Jamie Fraser och en splittrad Claire, som på en och samma gång längtar hem till Frank och faller pladask för den karismatiske skotten. Problemet är bara att de scener som fyller upp sida efter sida i böckerna snabbt blir onödiga många på skärmen. Seriens två huvudpersoner kan bara svärma för varandra under en viss tid, innan man börjar förvänta sig mer av berättelsen, och här har Outlander svårt att hitta lämpligt tempo och fotfäste.
Precis utanför räckhåll
Kampen mot Englands soldater är både spännande och fängslande och mångfacetterad. Detsamma gäller för den mystiska stencirkeln, Craigh na Dun, som har transporterat Claire tillbaka till 1743. Men när tidsreseelementet bara används som morot är det något i berättelsen som faller sönder. Claire vill gärna hem, men det magiska stället är hela tiden precis utanför räckhåll, vilket betyder att historien ofta trampar vatten för att pressa så mycket ur den övergripande premissen som över huvud taget är möjligt.
Flera avsnitt känns faktiskt lite som femte eller sjätte säsongen av Lost. Allt för mycket stillastående, allt för lite utveckling – och vid sjätte avsnittet är det helt uppenbart att serien är mer än nöjd med att skapa diverse stoppklossar för att behålla Claire i forntiden.
Outlander har för ögonblicket gått på vinteruppehåll, men vänder tillbaka med den andra delen av den första säsongen i april 2015. Förhoppningsvis har serien då funnet en ännu bättre balans mellan huvudhistorien, karaktärsutvecklingen och inte minst romantiken.
