Recension: Mad Men säsong 1

Det råder ingen tvekan om att Mad Men, oavsett hur sofistikerat och välskrivet manuset än är, i själva verket är besvärande lik en såpopera. Reklamfirman Sterling Cooper är en kittel av sexuella övertramp, alkoholister, ambitiösa mellanchefer, småförälskade sekreterare, blivande författare och oskyldiga lantlollor.

Med 60-talet som en tjusig kuliss för alla intriger skapar manusförfattaren Matthew Weiner ett på samma gång både fascinerande och ganska motbjudande universum av deprimerade människor som alla behöver något att hålla fast vid. Här går lust och lögn fint hand i hand med stora löner och fina parmiddagar.

Visserligen är det tydligt att 60-talet var en annan tidsera, men första avsnittet Smoke Gets In Your Eyes går ut hårt med överdrivet drickande på jobbet, en förnedrande kvinnosyn, rasism, sexuella trakasserier och personer som tänder cigaretter som om det inte fanns någon morgondag. När man som i Mad Men säsong 1 har 13 avsnitt på sig att etablera seriens ton och ett tempo så verkar det onekligen lite forcerat.

Lyckligtvis lugnar Mad Men ned sig ett par avsnitt senare, och även om speciellt tempot är annorlunda och mer behärskat än i många andra succéserier så kryper historien om Don Draper och alla de andra på Sterling Cooper långsamt under huden. Anmärkningsvärt är också att även om flera av karaktärerna har stora repor i lacken och på många sätt är motbjudande, så känner man ändå ha viss sympati för dem.

Men Men är inte perfekt, men i flera avsnitt slår det gnistor om skådespeleriet och den historia som långsamt växer fram och den allt mer inträngande dialogen utgör grunden för ytterst väl fungerande underhållning. Serien kan också fungera som en skön paus från mer spänningsorienterade serier som Game of Thrones, The Walking Dead och Aquarius.