Titel: Killing Eve
Genre: Drama
Säsong: 2
Premiär: 2019-04-08 på HBO Nordic
Betyg: 4,5
Jag ska inte ljuga. Allt sedan den fenomenala första säsongen, där Sandra Oh och Jodie Comer förtrollade tittarna och fick den lilla BBC America-serien att växa publikmässigt för varje avsnitt, har det gnagt en liten oro inombords. Var första säsongen bara en lyckträff? Hur ska teamet lyckas följa upp den oväntade succén? Ska Killing Eve som så många andra tv-serier drabbas av det som i USA brukar kallas sophomore slump, det vill säga leverera en andra säsong som gör alla besvikna.
Oron växte när den briljanta men mycket upptagna Phoebe Waller-Bridge (Fleabag), vars manus var en stor del av framgångsreceptet, valde att ta ett steg tillbaka och lämna över ansvaret som showrunner till författaren och skådespelaren Emerald Fennell.
Efter att ha sett de tre avsnitt som HBO Nordic gjort tillgängliga för recensenter känns det lugnare. Emerald Fennell har förvaltat förtroendet väl. Killing Eve är fortfarande samma intensiva psykologiska spionthriller med kvinnlig twist. Även den svarta, brittiska humorn och den ibland dråpliga dialogen finns kvar.
Bortsett från en sidohistoria i avsnitt två som känns ”over the top”, och det vill inte säga lite i Villanelles bisarra värld, är detta fortfarande en dramaserie av högsta kvalitet med två skådespelare i sina livs roller. Sandra Oh (Grey’s Anatomy) som den vardagliga men intelligenta MI5-agent Eve Polastri och Jodie Comer (The White Princess) som flamboyanta ryska yrkesmördaren Oksana aka Villanelle.
Det är Eves och Villanelles inte helt hälsosamma fixering vid varandra som gör serien annorlunda och unik. Det har manusförfattarna förstått. För om deras komplicerade relation var grundhistorien i säsong ett så blir det ännu tydligare i säsong två. Allt annat lämnas i skuggan när Eve och Villanelle dansar runt det förakt, den beundran och den sexuella attraktion de känner för varandra. Eller som Villanelle själv uttrycker det i premiäravsnittet: ”Sometimes when you love someone you will do crazy things”.
Säsong två tar vid – bokstavligen med en klassisk Killing Eve-skylt – 30 sekunder efter den spektakulära konfrontationen i Villanelles tjusiga franska våning som avslutade säsong ett. Efter knivhuggen tar sig en chockad Eve tillbaka till London där hon återinsätts i tjänst av sin mystiska chef Carolyn Martens och dras in i mordutredningen av en techmiljardär. Det visar sig finnas ytterligare en kvinnlig seriemördare där ute som konkurrerar med Villanelle både om Eves uppmärksamhet och om morduppdragen. Allt medan Villanelle själv är ovanligt sårbar när hon försöker återhämta sig från knivhuggen i magen.
Sandra Oh och Jodie Comer är minst lika magnetiska som i den första säsongen. De äger tv-rutan så fort de visar sig på var sitt håll, och hettar upp skärmen ytterligare ett snäpp så fort de närmar sig varandra.
Sandra Oh, bland annat Golden Globe-belönad för sin roll, ges möjlighet att visa upp hela sitt register och gör det mästerligt när Eves trauma från knivhuggningen gör henne manisk i ena stunden och paralyserad i den andra. Jodie Comer har inte fått samma officiella erkännanden, men hennes insats är självlysande. Genom att blanda upp Villanelles psykopatiska drag med en barnslig charm lyckas hon få tittarna att bry sig om en kallhamrad yrkesmördare. Fiona Shaw är också utmärkt som Eves MI6-chef Carolyn Martens, den enda biroll som får ta lite plats i inledningen av den andra säsongen.
Alla tre plus danske Kim Bodnia (fixaren Konstantin) blev tidigare i veckan nominerade till Baftas, britternas motsvarighet till Guldbaggar och Emmys. Mycket välförtjänt får man lov att säga. För i den flod av tv-serier som levereras i peak tv-eran är det få som står ut på det sätt som Killing Eve gör. Att slå fast ett betyg grundat på bara tre avsnitt är svårt. Den nya säsongen kan fortfarande kliva upp till samma toppbetyg som premiärsäsongen, men i så fall behöver Fennell, Oh, Comer & kompani leverera hela vägen genom alla åtta avsnitten.
