Titel: Marvel’s Agent Carter
Genre: Action
Premiär: 2015
Antal säsonger: 2
Tjänst: Netflix
Med Daredevil och Jessica Jones ser Marvel och Netflix ut att ha hittat ett bra koncept för superhjälteserier. Massor av djup, utrymme för att utforska karaktärerna och en välberättad historia. Agent Carter är visserligen en Marvel-serie producerad i samarbete med ABC, men man kan ändå undra varför folket bakom Agent Carter fortsatt i samma spår som i den första säsongen. För Peggy Carter (Hayley Atwell) har inte fått fler nyanser eller blivit mer intressant än i den första säsongen, och handlingen backas trots mer kuriosa element inte upp rent berättarmässigt.
Peggy blir skickad till Los Angeles för att hjälpa sin tidigare kollega och kortvariga flamma Daniel Souza (Enver Gjokaj) att utreda ett bisarrt mord. Trots att det är en varm sommar i LA har ett lik hittas på botten av en sjö. Det kanske inte verkar så konstigt, men mer underligt är att den livlösa kvinnan är fastfrusen i ett stort isblock. Souza och Carter klurar snabbt ut att företaget Isodyne Energy, som forskar i en massa udda saker, inklusive atomkraft, har en roll i mordet, som bara är toppen av ett isberg.
Det har inte gjorts några stora förändringar bland seriens huvudpersoner. Peggy Carter, Edwin Jarvis (James D’Arcy) och Daniel Souza är fortfarande centralfigurerna, medan Howard Stark har förflyttats till bakgrunden (Dominic Cooper har varit upptagen med att spela in en annan serie). I gengäld har man valt att ersätta New Yorks smala gator och höga byggnader med Los Angeles varmare och mer flamboyanta flora. Det ska de i alla fall ha, folket bakom serien, för detta har gjort det möjligt att ytterligare bygga vidare på det vackra visuella intrycket från säsong ett.
Saknas karaktärmässig tyngd
Men här slutar hyllningarna. För det finns verkligen ingen karaktärmässig tyngd i Agent Carter. Peggy förmår alltid att räkna ut allt utan att riktigt behöva anstränga sig, även om hennes kolleger inte har den blekaste aning om vad som är upp och ned. Intensiva förhör och slagsmål har inte den minsta inverkan på hennes till synes opåverkbara psyke.
Hennes två sidekick-liknande kompanjoner Edwin Jarvis och Daniel Souza har inte någon annan funktion än att ränna runt och vara småförälskade i henne. När det kommer till kritan behöver de inte ens lägga upp bollen för Peggy, för hon har redan klarat av allting alldeles på egen hand. Jarvis får av och till lov att bli seriens komiska inslag med gammaldags ramla på rumpan-komik. Och det är faktiskt ännu värre än det låter.
Slösar tid på onödiga Flashbacks
Första säsongen var i vissa delar bra exekuterad rent berättarmässigt. Man förmådde bygga upp spänningen som på klassiskt vis blev förlöst med ett stort brak. Klichéaktigt men passande för seriens uttryck och historia. Men i andra säsongen har regissörerna intellektualiserat seriens punsch. En massa komplicerade tekniska termer gör inte utredningsarbetet intressant och det ofta använda greppet med flashbacks fungerar som rent tidsslöseri som inte gör oss klokare utan bara understryker det vi redan känner till om Peggy Carter.
Den andra säsongen är två avsnitt längre än den första, men inte ens tio avsnitt ger oss möjlighet att komma under huden eller fatta sympati för en enda karaktär i serien. Vi är mil från Jessica Jones och Daredevil som verkligen har bidraget med något till det ständigt växande superhjältelandskapet. Det finns helt enkelt för många bättre alternativ där ute för att Agent Carter ska ha ett fortsatt existensberättigande.
Mads Oddershede
