Av: Thomas Tanggaard
Betyg: 4/6
Genre: Action
Premiär: 2014
Tjänster: Sony Playstation & Viaplay
Superhjälteserier har det svårt. När budgeten är en åttondedel av en biofilm och Hollywoodstjärnorna inte är intresserade av att medverka i tv-projekt, ja, då blir det B- och C-skådisarna som får ta plats på tv-skärmarna. Agents of S.H.I.E.L.D är ett tydligt exempel på det dilemmat. Å ena sidan försöker Marvel att underhålla oss med byråns mer vardagliga kontorsagenter och specialister. Å andra sidan försöker man locka med en rad gästinhopp av Spandexklädda hjältar i hopp om att sprida lite stjärnglans i rutan. Resultatet blir en märkligt oförlöst story av halvtråkiga sidohistorier mixade med uppenbar marknadsföring för kommande storfilmer på den vita duken.
Powers som har varit mer än tio år vardande – och som faktiskt redan finns som pilotavsnitt inspelat 2011 med Jason Patric och Lucy Punch i huvudrollerna – lyckas lyckligtvis undvika de värsta fällorna. Där The Flash, Arrow och Netflix nya Daredevil-serie alla fokuserar på superhjälten, så försöker Powers omfamna hjälten som kändis och moralisk skyddsängel. Det finns ingen Tesserakt att ta sig förbi eller någon galaktisk skurk att besegra.
Serien låter ljuset blända över det soliga Los Angeles, där den forna superhjälten och nuvarande kriminalpolisen Christian Walker (Sharlto Copley) patrullerar gatorna och tar hjältar som begår brott i örat. Många år tidigare levde han livet som stadens mediedarling Diamond, men efter ett ödesdigert möte med kollegan Wolfe (Eddie Izzard) har han förlorat sina övernaturliga krafter och därmed sin plats bland stadens firade beskyddare.
Från sitt skrivbord på avdelningen som kallas Powers för han nu i stället en hård kamp för att hålla superhjältarna i schack när de i ett raserianfall eller vid en plötslig ingivelse löper amok i den lokala matbutiken eller på nattklubben. Vi möter Walker när han – naturligtvis med typisk motvillighet – introduceras för sin nya partner, den unge och oerfarna Deena Pilgrim (Susan Heyward). Deena Pilgrim har aldrig tidigare varit i närkontakt med denna superhjältemiljö – något som ger manusförfattarna möjlighet att överföra frågorna kring detta universum på henne och därmed på oss tittare.
Brian Michael Bendis och Michael Avon Oemings tecknade serie har dock genomgått något av en förvandling under resan från papper till online streaming. Borta är Chicagos vindpinade gator och spegelblanka höghus. Där den tecknade versionen kontinuerligt tacklat udda ämnen och hjältar satsar tv-serien på en lång berättelse med fragment från pappersföregångaren – som vissa gånger märks i enskilda scener och andra gånger i form av tecken eller berättelser.
Powers fungerar, inte oväntat, bäst när superhjälteaspekten tonas ned. Sharlto, som har svårare än vanligt att låta bara en smula amerikansk (han är från Sydafrika) funkar bra som den sammanbitna men lite buttra snuten som tvingats lägga undan kostymen för en tillvaro som del av ordningsmakten, men som ständigt drömmer sig tillbaka till tiden som övernaturligt stark med förmåga att flyga. Funkar bra gör även Michelle Forbes som spelar Retro Girl, en av stadens veteraner. Forbes, som har en lång och framgångsrik tv-karriär bakom sig, bidrar med en tyngd och erfarenhet som snabbt ger djup åt historien. Även Eddie Izzard, mest känd från bländande stand up-föreställningar, är alla tiders som kannibalen Wolfe, som suger upp superkrafter från personer som han äter upp.
I gengäld verkar seriens andra skurk, den teleporterande nattklubbsägaren Johnny Royalle (Noah Taylor), hopplöst felcastad som Christian Walkers ärkefiende. Taylors ständiga överspel gör varje scen med honom till en plåga. Och inte blir det bättre när Royalles högra hand Simmons (Aaron Farb), klädd i någon slags höghalsad polotröja, öppnar munnen och försöker att låta skrämmande. Om detta är Los Angeles två värsta brottslingar, kan Walker och Pilgrim känna sig rätt så lugna.
Powers får ordentlig fart allt eftersom avsnitten sänds. Karaktärerna hittar rätt och berättandet kommer igång på allvar. Det är inte Heroesnivå, alltså den vackra och utmärkta första säsongen som hela redaktionen fängslades av, men lite simplare än så kan också duga. Powers är i varje fall god underhållning.
