Betyg: 6/6
Premiär: 2014
Antal säsonger: 2
Tjänst: HBO Nordic
Även om tv-landskapet har blivit större, djupare och rikare på teman, tidsepoker och fler av Hollywoods mest begåvade skådespelare, är skillnaden fortfarande stor mellan toppen och botten. Inte bara i utbudet, men också när det gäller ambitioner. Serier som True Detective, Fargo, The Knick, The Affair och Halt and Catch Fire rymmer något mer, något speciellt. Karaktärerna ges tid att utvecklas, bildspråket är rikt och mångfacetterat och historierna jagar inte efter de vanliga dramaturgiska greppen.
Penny Dreadful tillhör detta förnäma sällskap, och det trots att skräckgenren ofta ses som film- och tv-industrins enfant terrible med sin ytliga estetik och tonårsfascination för chock och blod. Penny Dreadfuls skapare John Logan är en dramatiker med bakgrund i Chicagos sprudlande teaterliv och med ett uppriktigt intresse i allt från scenografi till ljudsättning och kameravinklar. Det märks speciellt här i den andra säsongen där allt den första säsongen utlovade också infrias. Den grund som lagts omsätts nu i praktiken till en perverterad och bläcksvart berättelse om besatta kvinnor, avundsjuka häxor, varulvar och galna vetenskapsmän.
Dagen efter kraftmätningen
Den andra säsongen börjar dagen efter den första säsongens kraftmätning med Sir Malcoms (Timothy Dalton) vampyrdotter Mina Harker (Olivia Llewllyn). Revolvermannen Ethan Chandler (Josh Hartnett) har gett efter för det rus – som helt oväntat – resulterar i Mariner’s Inn-massakern och förvandlar honom till Lupus Dei, en amerikansk varulv i London. Sköra Vanessa (Eva Green) har det inte mycket bättre. Hennes själ är under belägring av en okänd demon, som pinar och plågar henne i verbis diablo, en dialekt från helvetets djupaste raviner. Och vad värre är, hon är ett jagat villebråd. Första säsongens gåtfulla kvacksalvare Madame Kali (Helen McCrory) träder nämligen fram ur skuggorna som jetsetkvinnan Evelyn Poole och ledare av en hemlig häxkult.
Hos vetenskapsmannen Victor Frankenstein (Harry Tredaway) står det inte mycket bättre till. Victors skapelse, som har döpt sig själv till John Clare (Rory Kinnear), naturligtvis efter 1800-talets inflytelserika poet, kommer att få en partner som älskar honom trots hans utseende. Kvinnan i badkaret är Brona Croft (Billie Piper), Chandlers älskade, som dog av tuberkulos i förra säsongen och som nu i en hyllning till Mary Shelleys odödliga berättelse, återupplivas till ljudet av sprakande blixtar och dunder. Men Brona stöts bort av Clare, som bytt ut teatern mot ett makabert vaxmuseum och som felaktigt tror att kärlek kan frammanas som kött kan återuppstå. Ett triangeldrama lurar framgent. Det måste och kommer att gå galet.
Om du är av uppfattningen att Penny Dreadfuls första säsong offrade tempot till förmån för karaktärsbyggande så kommer du att upptäcka att det är mer fart på berättandet i den andra säsongen. Vi har inte kommit långt in i det första avsnittet förrän tre vanställda, nakna häxor angriper Vanessas droska och försöker få tag i spåkvinnan, vilket omkullkastar Chandlers planer på att lämna England obemärkt. Det krattar banan för en uppgörelse med Evelyn Poole, som försöker förföra Sir Malcolm men som också drar trumfkortet: Museiarbetaren Ferdinand Lyle (Simon Russell Beale), som ska övervaka gruppen och rapportera tillbaka till henne. Vid sidlinjen väntar Dorian Grey på ett och annat, men vad kommer långsamt att avslöjas.
Grymmare och mörkare
Andra säsongen är mer driven, grymmare och mörkare, men det har den möjlighet att vara tack vare att första säsongen mödosamt lade grunden. John Logan kunde som sagt lätt ha tryckt på gaspedalen och gett fansen möjlighet att kryssa av de typiska genrekraven, men det hade berövat oss möjligheten att se exakt hur långtgående och djupgående historien verkligen är. Penny Dreadful tror på sin form, den chansade på att Showtime skulle se kvaliteten i serien och därmed förlänga den. Och allt eftersom avsnitten avverkas står det allt klarare att serien aldrig varit värdelös, bara tystlåten och gåtfull.
Serien kräver fortfarande en del av sin publik. Detta är inte tv-underhållningens svar på McDonald’s. Trots ett mer lössläppt skådespel och flera roliga scener där framför allt Simon Russell Beale gnistrar till med sina lösa handleder och vackra dialekt så ställer den sig aldrig in i försöken att fånga den publik som länge har låtit sig försjunkas i The Vampire Diaries och True Blood. Serien, som tagit namnet efter dåtidens, färgstarka, sensationslystna skräck- och vandringshistorier, väljer sina monster och teman med omsorg. Utan vidare är det tal om tv-underhållning i absolut världsklass om du gillar att bli utmanad en smula.
Thomas Tanggaard
