Betyg: 5/6
Genre: Drama
Premiär: 2013
Antal säsonger: 2
Tjänster: Netflix, C More
Thomas Shelby (Cillian Murphy) glider i premiäravsnittet av Peaky Blinders fram majestätisk och oklanderligt klädd genom Birmingham Small Heath, ett område som antagligen inte ens har existerat. Och det är mycket tveksamt om hans gäng av busar, krigsveteraner och hetsporrar någonsin sytt in rakblad i sina kepsar och använt dem i gatustrider mot rivaliserande gäng. Men alla som störs av konstnärliga tolkningar och får ståpäls av historisk korrekthet bör nog undvika att titta på BBC:s annars felfria gangsterdrama.
Peaky Blinders har inga ambitioner att sluta sina dagar på History Channel. Seriens regissör, Otto Bathurst, som har inspirerats av allt från gamla Sergio Leone spaghetti-westerns till Ridley Scotts ikoniska film Blade Runner, porträtterar 1920-talets Birmingham på det mest eleganta vis. Det är en smutsig stad med hundratals rökiga skorstenar, smutsigt hamnvatten, sjaskiga sidogator där sjukdomarna frodas och förfallna hus, men ändå lyckas Bathurst fånga stadens anda på ett smickrande sätt. Och när soundtracket plötsligt drar igång med The White Stripes ’’I Think I Smell A Rat” för att senare avlösas av Nick Caves “Red Right Hand” råder ingen tvekan: Peaky Blinders är en underbar hybrid av historia, framtid och fiktion.
Lillebror Thomas spelar på strängarna
Birmingham är Shelby-familjen kommandocentral. Arthur (Paul Anderson) är utåt sett familjens vresige överhuvud som vältrar sig i kvinnor, sprit och slagsmål, men i verkligheten är det hans lillebror, den av kriget traumatiserade Thomas, som spelar på strängarna. Peaky Blinders börjar med han kommer att ta ett ödesdigert beslut: Ska gänget behålla en låda vapen tillhörande IRA som de kommer över under ett rån eller ska han låta den irländska motståndsrörelsen få sin leverans?
Thomas, som är både ambitiös, konfronterande och girig, behåller vapnen och drabbas av en lavin av olyckor. I första säsongen dyker Belfast-polisen Chester Campbell, solitt spelad av Sam Neill, upp i staden. Omutlig, bestämd och skickad på uppdrag av ingen mindre än Winston Churchill, tar han sig an Birminghams fruktade gäng utan att så mycket som blinka. Samtidigt låter han den vackra, unga Grace Burgess (Annabelle Wallis) smyga in i gänget bakvägen som bartender på en av de platser kärnan av Peaky Blinders frekventerar.
Bakom Locke och Eastern Promises
Peaky Blinders är författad av Stephen Knight, mannen bakom Locke med Tom Hardy och Eastern Promises där danske Viggo Mortensen spelar övertatuerad rysk chaufför. Knight står säkert med bägge fötterna i berättelsen. Seriens många maktkamper böljar fram och tillbaka som ett oroligt hav. Särskilt i scenen där ryttarbanans självutnämnda kriminella kung, Billy Kimber (Charlie Creed-Mil) gör ett besök förbi Thomas Shelbys bar, så fullkomligt vibrerar det på TV:n. Det är som att beskåda två stolta lejonhanar som försöker bita ihjäl varandra medan de samtidigt utbyter artigheter som två distingerade herrar från överklassen.
Allteftersom avsnitten avlöser varandra trängs Thomas dock längre och längre in i ett hörn. Intendent Chester Campbell biter nämligen sig fast i benet på Shelby-familjen likt en arg terrier. Och som om inte det var nog: lillasyster Ada (Sophie Rundle) är gravid med en utstött gängmedlem samtidigt som hämndlystna IRA-medlemmar finkammar staden efter ledtrådar som kan leda dem på spåren till sina saknade vapen. Första säsongen kulminerar naturligtvis i en uppgörelse som är värdig alla förvecklingar och sidohistorier till huvudberättelsen. En elegant iscensatt slow motion-scen av galenskap som allvarligt tunnar ut leden.
Fångar publiken snabbare
Om Peaky Blinders ska jämföras med något är det HBO: s tv-serie Boardwalk Empire, men här är likheterna mer eller mindre centrerade kring kostymer, scenografi och begåvat kamera-
arbete. För där Steve Buscemis gangsterfabel behövde två säsonger på sig för att lägga grunden till något riktigt sevärt, så fångar Otto Bathursts BBC-serie publiken betydligt snabbare.
Thomas Tanggaard
