Titel: Ride
Betyg: 3/5
Genre: Drama
Premiär: 2014
Speltid: 93 minuter
Tjänst: Viaplay
Förlagsredaktören Jackie (Helen Hunt) är en hönsmor av värsta sorten och hennes överbeskyddande natur är nära att kväva sonen Angelo (Brenton Thwaites). ”Jag känner att jag stinker som författare och du skulle kunna få mig att stinka lite mindre, men det vill du inte!”, ropar han till sin mor i ett av filmens David Mamet-inspirerade ögonblick. Och han har rätt. Det vill hon inte. Hon vill att han ska stå på egna ben, men bara när det gäller de litterära ambitionerna. På alla andra punkter klistrar hon sig fast vid honom.
Att Angelo börjar på college är exempelvis inte den resa som det normalt ska vara. Hans mor har installerat honom i en lägenhet bara 85 meter från familjens Manhattan-lägenhet, och då han samma afton kommer hem från en dejt följer hon honom i hälarna som en behagsjuk butler. Men då Angelo åker på en planerad resa till Kalifornien för att besöka sin far och dennes nya familj går det upp för honom att han inte har kontroll över sitt eget liv och vad som är än värre: han är inte säker på att det är det liv som han vill leva.
Kastar sig på flyget
Det får den punktliga, stränga och halvkyliga Jackie att kasta allt hon har för händerna och boka första bästa flyg till Los Angeles för att följa efter den i hennes tycke förvirrade sonen. Sittande i en blankpolerad, svart limousine tvingar hon chauffören Ramon (David Zayas) att köra runt i området kring stranden i Santa Monica för att ta reda på vilka problem hennes son har hamnat i och få honom tillbaka på rätt spår.
Ride är en typisk coming-of-age-film. Skriven och regisserad av Helen Hunt, som också själv spelar en av de bärande rollerna, berättar Ride historien om en mor och son, som båda saknar en kompassriktning för sina liv. Han har varit inlindad i bomull sedan barnsben, hon har glömt vad det vill säga att våga leva och inte minst att låta andra leva. Båda letar efter svar och finner dem naturligtvis i det soliga Kalifornien, som ligger så långt borta från New Yorks stressiga och gråbruna himmel som man kan komma.
Surfing metafor för hennes liv
För Jackies del är det mötet med den närmast zen-liknande surfinginstruktören Ian (Luke Wilson) som visar henne nya sidor av livet och hamrar in filmens budskap. ”Vi befinner oss i dödens zon”, förklarar Wilson och fortsätter ”Om vi stannar här så blir vi träffade av alla vågor. Vi måste ta oss dit där vågorna bryts”. Dödens zon är förstås en metafor för Jackies liv och om hon inte är villig att paddla dit där vågorna bryts och där det är lättare att se perspektiven, så kommer hon att drabbas av allt som kommer i hennes väg.
Ja, det är lätt att göra den typen av tolkningar, men det är den slags film Ride är. Den kör med lätt igenkännliga David Mamet-inspirerade meningsutbyten och hålls uppe av en varm och välmenande glöd. För Ride är en film som inte hade blivit av om inte en Hollywood-stjärna som Helen Hunt själv satt sig för att göra den. Med Hunt som styrman vänder man på de mest slitna filmklichéerna. Luke Wilsons yngre karaktär faller för den något äldre Jackie, men det känns naturligt och äkta. Hon hittar tillbaka till passionen, begäret och livet, och det ger henne styrka att släppa taget om sonen. Hunt håller sig också för god för att smeta för mycket socker över historien, vilket annars är vanligt i den här typen av dramakomedi.
Välmenande och okomplicerad
Ride går aldrig på djupet eller blir komplicerad, men har något oidentifierbart som gör det värt att dröja sig kvar. Det är en feelgood-film med bra skådespelarinsatser och ett välmenande budskap. Och nej, den kräver ingen fascination av eller förståelse för surfing, för att bli underhållande.
Thomas Tanggaard
