Betyg: 4,5/5
Titel: Beasts of No Nation
Genre: Drama
Premiär: 2015
Speltid: 137 minuter
Tjänst: Netflix
Agu lever ett stilla liv med sin familj. Även om vardagen inte är präglad av vare sig rikedom eller överflöd lever de ett relativt lyckligt liv med många skratt vid middagsbordet och kamratliga tacklingar på den lokala fotbollsplanen. ”Jag är en snäll pojke från en bra familj”, som Agu själv säger. Han och hans vänner är bra på att underhålla sig själva. En dag säljer de ramen till en tv till en av de soldater som patrullerar den ”säkra zonen” där de bor. Ramen kan självfallet inte visa några bilder, därför sticker Agu och hans vänner in sina huvuden och gör fantasi-tv, som de kallar det.
Men barndomens obesvärade och glada tillvaro upphör abrupt då militärtrupper från huvudstaden anländer för att sätta stopp för ett uppror mot landets korrupta regim. Agus far lyckas sända Agus mor och syster till en säker plats i en annan stad, men han själv, Agu och Agus bror måste hitta en annan lösning. Det sker inom loppet av en sekund, och plötsligt ser Agu sin far och bror ligga på marken genomborrade av kulor. Han flyr in i djungeln och hittas där av en grupp unga rebeller ledda av den hårdföre kommendanten (Idris Elba). Agu ansluter till rebellerna och går sedan igenom en rad förfärliga initieringsriter medan hans barnlika själ sakta men säkert går upp i rök.
Undersöker de mörka sidorna
Beasts of No Nation är Cary Fukunagas tredje spelfilm. Den numera välrespekterade regissören står bland annat bakom filmen Sin Nombre och första säsongen av True Detective, som båda verkligen dyker ned i det mänskliga psyket och undersöker de mörka sidorna av oss människor. Även den spansktalande filmen Sin Nombre från 2009, som kanske är lättare att relatera till än Beasts of No Nation, följer några unga människors väg ner i avgrunden.
I Beasts of No Nation går Cary Fukunaga ännu längre. Man ser hur Agus långsamt blir hårdare och kallare, allt eftersom han upplever fasorna i den obarmhärtiga och känslokalla miljö han hamnat i. Som när kommendanten beordrar Agu att begå sitt första mord. En man ligger på knä och tigger om nåd. Agu får en machete placerad i handen och står länge oförstående och tittar på honom. Kommendanten förklarar att ”det är som när du hugger meloner. Det är bara inte en melon”.
Törs ta chanser
Det här är första gången Netflix har investerat i en spelfilm. Inför premiären sa Cary Fukunaga att det innebar att han fick mer rådrum och möjligheter att ta chanser. Man får säga att chansningarna lyckades till fullo. Man har varit smarta nog att välja ett etablerat namn som Idris Elba, som för övrigt är i toppform, men debutanten Abraham Attha, som spelar Agu, gör också en fantastisk prestation. Samspelet mellan Alba och Attah fungerar utmärkt och personkemin finns där, men samtliga karaktärer i filmen är så välskrivna att man behöver en hel dag för dissekera dem.
Det betyder också att det är möjligt att verkligen undersöka karaktärerna och se hur de hanterar de omänskliga situationer de blir utsatta för. Det är modigt, men det gör nästan ont att se de mest våldsamma scenerna i filmen. Cary Fukunaga har skapat en riktigt mästerverk som mycket väl kan kandidera till en rad stora filmpriser när det är dags att dela ut dem igen. Filmen fungerar på alla fronter och innehåller massor av stoff som väcker till eftertanke.
Mads Oddershede
