Betyg: 4/6
Genre: Drama
Premiär: 2015
Antal säsonger: 1
Tjänst: Viaplay
Likt Chicagos fiktiva borgmästare Tom Kane (Kelsey Grammer), som blev diagnosticerad med Lewy body-demens i tv-serien Boss, får Lucious Lyon (Terrence Howard) en liknande dödsdom i premiäravsnittet av Empire. Han har amyotrofisk lateral sklerose, mer känt som ALS, en sällsynt sjukdom som långsamt bryter ned det centrala nervsystemet och som dessvärre inte kan botas.
Läkaren ger honom högst ett par år kvar att leva, vilket får Lucious att göra till sin livsuppgift att bland sina tre söner hitta arvingen till sitt musikimperium. En slags modern omtolkning av King Lear, men den här gången till tonerna av Timbalands väloljade hitmaskin och med en rad snygga, självupptagna soulsångare och hiphop-artister som samlingspunkt.
Ska börsnotera skivbolaget
I centrum står alltså musikmogulen Lucious Lyon som efter många år som gatukämpe och senare firad hiphop-stjärna har förvandlat sin succé framför mikrofonen till en plats bakom det stora skrivbordet av ek på det egna skivbolaget Empire. Vi möter honom då han är i färd med att börsnotera bolaget men det är också den dag då hans ex-fru, den bångstyriga och rätt högröstade Cookie Lyon (Taraji P Henson), lämnar fängelset bakom sig och söker upp sina söner.
För många år sedan levererade hon de 400 000 dollar som gjorde bildandet av Empire möjligt, och efter 17 år bakom galler är hon nu redo att leva som en drottning. Hon vill bli ansvarig för Empires artist- och katalogavdelning, ha en fet lön på fem miljoner om året och vara arkitekten bakom sin homosexuelle son Jamals (Jussie Smollett) blomstrande karriär. Lucious kan tänka sig att ge henne en lägenhet och låta henne vara kreativt ansvarig för Jamal, men resten är omöjligt. Det får naturligtvis Cookie att explodera – och det dröjer inte länge innan familjefejden bryter i full blom.
Yngste sonen en diva
Det är delvis Lucious eget fel. I försöken att driva bolaget mot toppen har han vänt Jamal ryggen, vars sexualitet är ett känsligt ämne bland Empires svarta – och till synes ganska homofobiska –lyssnarskara. Inte heller lyckas han få Hakeem (Bryshere Y Gray) att behålla fötterna på jorden. Dynastins yngste son beter sig som en miniversion av Kanye West, och ägnar mer tid åt att förbanna landets första svarta president och att bete sig excentriskt på fina restauranger än att ta livet som artist på allvar.
Den mer uppenbara kandidaten att ta över är annars familjens äldste och mest välutbildade son André (Trai Byers), som är gift med den makthungriga, vita överklasstjejen Rhonda (Kaitlin Doubleday). Han är dock ungefär lika konstnärlig som en trädgårdskompost.
Ibland farligt nära såpopera
Empire är inte en såpopera, men kommer – från gång till annan – farligt nära när kameran hänger kvar på Lucious eller Cookies plågade ansikten medan de smöriga violinerna skruvas upp. Andra gånger får seriens Glee-aspirationer den att snubbla till lite. Det hänger både berättar- och temamässigt ihop när Lucious besöker studion för att få sina sångare att satsa själ och hjärta på en ny hit, men faller samtidigt lite isär när serien, närapå var tredje minut, bryter stillheten med Timbaland-beats och då och då även hittar på ursäkter för att låta skådespelarna bryta ut i sång.
Serien kan heller inte anses vara fri från att odla stereotyper, då i stort sett hela ensemblen ofta kan växla mellan en karikatyrliknande divaattityd och ett bullrande Messias-komplex. Det gör det exempelvis svårt att bry sig så mycket om den självupptagne Hakeem eller att hålla sig för skratt när Cookie får ett raserianfall i en hiss, för att en av skivbolagets rappare sätter henne på plats.
Svårt att inte dras med
Det är dock svårt att inte dras med i historien om Empire, som med alla de vanliga och välprövade formgreppen förmår att göra en spretig berättelse till underhållande tv, speciellt som hiphop- och soulmusik redan körs på repeat på Spotify. Men Empire bör fortfarande ta tag i sina schablonartade karaktärer, om den på allvar ska slå knock på mig.
Thomas Tanggaard
