Betyg: 5/6
Titel: Halt and Catch Fire
Genre: Drama
Premiär: 2014
Antal säsonger: 2
Tjänst: C More
Halt and Catch Fire är en av de där sällsynta serierna som aldrig riktigt räknat med en fortsättning. Inte för att karaktärerna inte skulle kunna bära det eller att temat, som kretsar kring 1980-talets IT-boom, inte skulle räcka till. Nej, det fanns inga skäl att förlänga serien med en säsong eftersom historien om de två eldsjälarna, Joe MacMillan (Lee Pace) och Gordon Clark (Scoot McNairy), nådde sitt naturliga klimax. Det fanns inga cliffhangers, inga ofärdiga småhistorier och inga ouppfyllda löften.
Medan den självutplånande och narcissistiska MacMillan snubblade på mållinjen och brände en hel sändning av bolagets nya Giant-datorer innan maskinerna nått ut till användarna, kämpade Clark vidare för att nå sin dröm. Deras partnerskap gick upp i rök medan kvinnorna i deras liv, den viljestarka och anarkistiska hackaren Cameron Howe (Mackenzie Davis) och den intelligenta ingenjören Donna Clark (Kerry Bishé), stakade ut en kurs för sitt nystartade mjukvaruföretag Mutiny.
Commodore 64-datorer mitt i kaoset
Och där är vi nu. I en lång sekvens och till tonerna av Icicle Works 1984-sång Birds Fly (Whisper to a Scream) panorerar kameran runt i det kaosartade kontoret, där Commodore 64-datorer flankeras av tomma läskflaskor och metervis av kablar. Här rusar Cameron runt mellan olika rum för att kontrollera sitt bångstyriga team av programmerare och tekniker, medan Donna håller ihop finanserna och den fortfarande skakiga infrastrukturen. Det lilla IT-företaget är på väg uppåt, men Camerons impulsiva sätt att styra produktutvecklingen är på väg att kväva entreprenörskapet i en röra av provisoriska lösningar.
I och med försäljningen av Cardiff Electric har Gordon massor av tid och pengar till sitt förfogande, vilket snabbt driver honom tillbaka till garaget i hopp om att kunna skapa morgondagens stora uppfinning. Men utan Joes tydliga fokus och ambitiösa agenda har han svårt att komma igång på allvar. Ännu värre ställt är det dock med Joe, som inte bara undergrävs av sin tidigare arbetsgivare, men också får hålla till godo med simpla småjobb hos sin stenrike svärfar, oljemagnaten Jacob Wheeler (James Cromwell).
Luften tung av nostalgi
Skaparna Christopher Cantwell och Christopher C Rogers har definitivt inte slut på idéer. Där den första säsongen var en kapplöpning med tiden för att försöka skapa den bästa hemdatorn, så kretsar denna säsong kring Internets barndom, upplevd genom knastrande modem och gammaldags telefonanslutningar. Nostalgin hänger tung i luften när C64-datorerna kopplas ihop med skärmar och diskettstationen 1541 brummar intensivt. De två herrarna har en sällan skådad inblick i dåtidens teknologi, men överdriver inte – även om det skulle varit lätt – i ändlösa referenser och rosenröda tillbakablickar. Det är en ytterst välberättad historia om ambitioner och visioner paketerad i en retrolook.
Att serien inte bara kör med omvända förtecken i år, utan i stället tar sin utgångspunkt i Donna och Camerons mycket olika syn på hur Mutiny ska drivas, ger plats för ännu mer karaktärsutveckling och bakgrund. Donna, som var en smula underutvecklad under den första säsongen, och som mer eller mindre bara fanns där för att skildra Gordons karriärmässiga rutschbana, tonar nu fram som en skärpt och ambitiös entreprenör med tydliga mål och en okuvlig uppfinningsrikedom. Hennes motsats, Cameron, låter i gengäld fasaden rämna, vilket ger ännu fler nyanser till den gåtfulla programmeraren.
Forrest Gump-liknande inställning
Halt and Catch Fires enda problem i år är den närmast Forrest Gump-liknande inställningen till historien, som konsekvent placerar kvinnorna mitt i en rad av branschens största genombrott, från webben till utvecklingen av hela actionspelsgenrén. Det är lite övermodigt gjort, men förstör inte det totala nöjet med serien som är både intelligent och underhållande, speciellt om du älskar datorbranschens barndom.
Thomas Taanggard
