Betyg: 2/6
Titel: The Brink
Genre: Komedi
Premiär: 2015
Antal säsonger: 1
Tjänst: HBO Nordic
En geopolitisk kris är under uppsegling, efter att rebeller genomfört en militärkupp i Pakistan och hotar att vända siktet mot USA. Amerikanerna gör allt som står i deras makt för att hitta en fredlig lösning och förhindra att pakistanierna trycker på knappen. Annars kan det i värsta fall betyda starten av ett tredje världskrig.
Men alla rådgivare till presidenten tror inte på en sådan lösning på den tillspetsade situationen och rekommenderar därför att både jaktplan och drönarattacker används för att markera USA:s suveränitet. Rebellerna är inte särskilt inriktade på samförståndslösningar och därför har den amerikanske utrikesministern Walter Larson (Tim Robbins), till uppgift att möjliggöra en dialog. Men den enda som kan hjälpa honom att etablera en kontakt är Alex Talbot (Jack Black), en vanlig statsantälld från den amerikanska ambassaden i Pakistan, som av misstag fått kontakt med ledaren för rebellerna – något som leder till den ena komplikationen efter den andra.
Modigt men svårt att genomföra
Ovanstående låter som utgångspunkten för en actionfilm med Denzel Washington eller Nicolas Cage, men i själva verket handlar det om den svarta komediserien The Brink. Tv-projektets skapare Kim och Roberto Benabib har gett sig själva en enorm utmaning när de försöker transformera politik, krig och ödeläggelse till ämnen som fungerar i en komedi. Modigt, men visar det sig, alltför svårt att genomföra.
Serien har tre röda trådar: den cannabisrökande och kulturellt obildade Alex Talbot, som arbetar på den amerikanska ambassaden i Pakistan, den evigt lidelsefulla och frispråkiga utrikesministern Walter Larson och jaktpiloten Zeke Tilson (Pablo Schreiber). Sättet som man skiftar mellan karaktärerna bidrar till en fin dynamik, men särskilt Blacks och Schreibers karaktärer blir snabbt så fåniga och överdrivna att historien aldrig riktigt hänger ihop.
Som hämtad från Scooby Doo
Serien genomsyras av en mycket primitiv humor, som dessutom ibland tenderar att bli nedlåtande. Som exempelvis när Schreibers karaktär, som är som utlyft från en tecknad Scooby Doo-film, spyr en grön sörja över sin pilotkollega i jaktplanet för att han är hög på droger. Det är platt, ganska barnsligt och helt taget utanför sitt sammanhang. Det står nämligen i skarp kontrast till den seriösa inramningen som innehåller hårda förhandlingar i presidentens konferensrum och water boarding-tortyr i rebellgruppens håla. Det finns så klart manusförfattare som har lyckats balansera på den hårfina gränsen mellan nattsvart komik och politisk thriller, men så är icke fallet med de som varit inblandade i The Brink. Karaktärerna och tajmingen fungerar inte på flera olika sätt. Alla skämt fyras av med en slags försening, som skulle kunna liknas vid en dialog mellan en studiovärd och en krigskorrespondent på andra sidan jordklotet. Det enda som saknas är trumvirvlar och förinspelade skratt.
Det är också helt obegripligt hur icke trovärdig Blacks roll är skriven. Ingen skulle ge en man med så lite förståelse för samhälle och kultur något som helst utrymme i en sådan här förhandlingssituation, men han är ändå seriens go to-person, varje gång ett skämt ska levereras. Blacks humor verkar heller inte ha utvecklats särskilt mycket sedan han var drivande i tv-serien och rockbandet Tenacious D, och det smittar dessvärre av sig på hans motspelare. Tim Robbins gör vad han kan för att hålla serien under armarna, men det är svårt när de flesta runt honom gör medelmåttiga prestationer.
Leenden men inga riktiga skratt
The Brink kan då och då framkalla ett leende, men det finns inga förutsättningar för riktiga skratt – för det är serien helt enkelt inte tillräckligt vass och genomtänkt. Det är också uppenbart att avsnitten, trots att de inte är längre än cirka 30 minuter, ofta är tempolösa och utspädda. The Brink är med andra ord inte sommarens humorupplevelse.
Mads Oddershede
