Betyg: 3/6
Genre: Drama
Premiär: 2014
Antal säsonger: 2
Tjänst: C More & HBO Nordic
Om slutet på den första säsongen av The Red Road hade fått utgöra grunden för den andra säsongen så hade Sundance-serien fått en permanent plats i mitt hjärta. Philip Kopus (Jason Momoa) och Harold Jensen (Martin Henderson), som med lika delar missriktad machoattityd och orubblig stoiskhet ständigt hamnat i luven på varandra, la då sina meningsskiljaktigheter åt sidan i kampen för överlevnad. Det var en högoktanig avslutning på ett annars något dämpat drama. Och det hade kunnat bli startskottet till ett länge efterlängtat tempobyte.
Seriens skapare Aaron Guzikowski, mannen bakom det utmärkta kriminaldramat Prisoners och den lite bullriga actionfilmen Contraband med Mark Wahlberg i huvudrollen, utnyttjar dock inte detta nyfunna momentum till i princip någonting alls. Redan i början av den andra säsongen står det klart att han är mer upptagen med seriens tematik än dess berättelse.
The Red Road handlar i stor utsträckning om forna tiders synder, om de val man pressats att göra och de konsekvenser som det för med sig. Det är jag helt med på. Men behöver det vara så tillbakahållet och tempolöst? Finns det inte stunder när fan plötsligt far i Guzikowski och han tar bara lite sats från de traditionella dramaturgiska verktygen? Nä, tydligen inne.
En exakt ögonblicksbild
”Vi ljuger, vi fuskar – du befordras och jag röker i fängelset. Må Gud bevara Amerika”, säger Kopus i ett av de första samtalen med Jensen i början av den andra säsongen. Och det är en mycket exakt ögonblicksbild. Harold, som hyllas som en lokal hjälte, har kommit på polischefens radar för posten som nytt stationsbefäl medan lenapeindianen Kopus har varit en sväng till i fängelset. När han släpps ut igen är det med fotboja. I gengäld har hans stam under tiden blivit nationellt erkänd och Walpoles många indianer är bara veckor från självstyre. Det betyder ett permanent farväl till byns vita poliser och en möjlighet att driva affärsdrivande verksamhet på reservatet, däribland ett kasino, som inte ligger under normal amerikansk jurisdiktion.
Men den tilltänkta kasinoverksamheten lockar fram maffian. Indianen Levi Gall (Wes Studi), som kommer utifrån, pressar på för att få självstyrets hövding Mac (Gary Farmer) att över huvud taget överväga det. Och när han kategoriskt vägrar att låta sin stam att hemfalla till samma själlösa taktik, så växer konflikterna. Därifrån dröjer det inte länge innan Mac är död. Kopus råkar hitta liket och en påse med mutpengar som han naturligtvis lägger beslag på. Och så är vägen utlagd för ännu ett år i Lenapeland.
Inte tillräckligt spännande
Barnsjukdomarna från den första säsongen blossar upp i år igen. Harold Jensen, som är seriens centralpunkt, är inte spännande eller mångfacetterad nog för att synas så många minuter i bild som det förväntas. Hans eviga fejd med hustrun Jean (Julianne Nicholson) är dämpad och tränger sig bara på när berättandet ger plats för det. Och den dynamik som skapades mellan Jensen och Kopus under den första säsongen, där den sistnämnde hade en crush på Jean, har sjunkit genom jorden. Hans historia är präglad av tillfälligheter och stillastående. Inte precis utmärkt tv-underhållning.
Julianne Nicholson är i gengäld i strålande form. Hennes porträtt av en kvinna i ständig kamp mot en galopperande schizofreni är gripande. Stunderna då vi får lov att komma med ut i boden där hon självmedicinerar med tystnad och låter rösterna tränga in, ger ännu mer djup till hennes mentala bräcklighet. Jason Momoa är också mycket övertygande. Enbart hans blick säger mycket, när den tysta krigaren lunkar genom Pennsylvanias landskap på jakt efter två män som genomfört ett grovt rån.
Slösar tid på småsaker
The Red Road har dock inte den nödvändiga tyngd och det förväntade tempot för att fascinera och ta ett fast grepp om tittarna – precis som var fallet under den första säsongen. Trots bara sex avsnitt per säsong – och därmed alla möjligheter att stå ut med en fokuserad berättelse om arv, ras, synder och syndernas förlåtelse – slösar serien en stor del av tiden på småsaker. Det kunde ha blivit så mycket bättre.
Thomas Tanggaard
