Betyg: 5/6
Genre: Action
Premiär: 2015
Antal säsonger: 1
Tjänst: Netflix
När vi om 30 år lutar oss tillbaka i fåtöljen och slår på tv-hologrammet så kommer vi förmodligen att tänka tillbaka på 2010-talet som superhjältedecenniet för film och tv. För Marvel, DC, Disney, Fox och allt vad de heter har verkligen satt bearbetningar av tecknade serier överst på dagordningen. Det är en trend som vi kan se fortsätta i flera år, vilket dock inte ska ses som enbart positivt. Superhjälteserier kan lätt bli både generiska och platta, men det är inte Daredevil, vårens storsatsning från Netflix.
Daredevil öppnar till ljudet av sirener. Matt Murdock (Charlie Cox), här i ung ålder, har varit inblandad i en bilolycka. En okänd vätska har gjort honom blind, men han lämnas i gengäld med skärpta sinnen på en lång rad andra områden. Dessa sinnen försöker hans far Jack (John Patrick Hayden), en konkursmässig men kärleksfull boxare, att göra det bästa av efter olyckan. Via stenhård träning och en räcka filosofiska råd skapar han, helt omedvetet, morgondagens superhjälte.
Utbildar sig samtidigt till advokat
Allt eftersom Matt växer upp utvecklar han sina krafter och utbildar sig samtidigt till advokat. När han tagit juristexamen öppnar han egen praktik ihop med studiekamraten Foggy Nelson (Elden Henson), och det är här som historien tar sin början. Murdock slåss för de svaga; på dagen med hjälp av lagen och på natten genom att knocka brottslingar.
Det är förmodligen omöjligt att göra en riktigt bra superhjälteserie utan slagsmålsscener, men skillnaden är stor på hur de utförs. Kampscenerna i Daredevil är fullkomligt fenomenala. De består ofta av långa scener som spelats in i en enda tagning med imponerande koreografi som verkar förunderligt realistisk. I synnerhet en tio minuter lång scen i andra avsnittet står ut som den snyggaste slagsmålsscenen på åratal. Till skillnad från många andra superhjältar förlorar Daredevil sina styrka efter en viss tid, och man kan under en scen se hur han är på väg att tappa energin. Helt fantastiskt.
Svartklädd medborgarkämpe
Att serien inte heller jagar på Murdocks utveckling till superhjälte klädd i spandexdräkt, gör bara historien mer jordnära och relevant. Större delen av första säsongen är Daredevil sålunda ”bara” en svartklädd medborgarkämpe med en sorts åtsittande löpartröja och en blekt bandana.
En annan punkt där Daredevil skiljer ut sig är på skurkfronten. Här har vi faktiskt en serie med nyanserade skurkar. Man är också modiga nog att visa bovarnas osäkerhet och vad den är rotad i. Vincent D’Onofrio gör en mycket intressant tolkning av Wilson Fisk, även om han då och då balanserar på gränsen till överspel. Grunden för Kingpin är ytterst väl lagd och D’Onofrio kan mycket väl bli ett av de stora triumfkorten nästa säsong.
Centrala temat fångas utmärkt
Allra snyggast är förmågan att samla de mest älskade figurerna från det tecknade universumet under samma tak och samtidigt lägga ut röda mattan för resten av serierna. Madame Gao blir avstickaren till den kommande Iron Fist-serien, samtidigt som det i mer eller mindre varje avsnitt introduceras karaktärer, städer eller trådar i berättelsen som går tillbaka till de tecknade serierna. Drew Goddards känsla för detta universum, där hjälte och skurk är det centrala temat, har fångats på ett utmärkt sätt. Det finns en uppriktig kärlek i materialet. Daredevil är ett skarpslipat drama, som även råkar fungera som superhjälteserie. Det slår på vissa ställen gnistor om skådespeleriet och historien är nära på perfekt som utgångspunkt för berättandet.
Mads Oddershede
